Söndagsmys

Skiss till Sommaren vid sjön

Det är söndag säger dom. Bloggarna, kvinnorna jag skriver till och menyn på det robusta stället under arkaderna i Estoril där jag just nu sitter och äter. För mig är det ännu en dag. Jag lever inte med veckodagar sedan många år tillbaka. Jag är en fri man nu. En man med ständig sovmorgon.
På vägen ner från berget, strax efter den första skarpa vänsterkurvan, tog det stopp. Det är en ståtlig polis i ridbyxor, svarta välputsade knähöga skinnstövlar och en ansenlig mössa, som blockerar vägen. Han är en rest från tiden med militärjunta och han för sig på ett sätt som kräver lydnad och respekt. Artig och korrekt, men dominant. Jag kan inte fortsätta för det pågår ett marathon på min väg ner mot affären, berättar han, och tyvärr så har en trio hamnat långt efter dom övriga så det kommer att ta ett bra tag innan det åter är fritt fram. En man med ständig sovmorgon tar sådan information med ro. Det får bli vägen över Sintra i stället.
Jag funderar på kvinnorna som jag möter på internet. Det går bra. Dom gillar det dom ser och det dom läser. En del vill träffa mig. Men hur kommer man vidare? Det är långt till Sverige och utan den normala attraktionen som finns i det verkliga-livet-mötet så är det svårt att uppbåda den energi som krävs. Vi får se, jag tar det med ro. Kanske skjuter jag projektet på framtiden till den dag när jag finns i deras närhet och enkelt kan ses över en kaffe eller så fortsätter jag skrivandet och försöker fördjupa en relation med någon intressant, trots avståndet. För det finns verkligen intressanta kvinnor där ute. Riktigt spännande. Jag försökte få in mig själv i presentationen och det har betalat sig. Dom som skriver intresserar mig. En av dom skriver så vackert. En annan lever verkligen så som jag önskar att jag ska få leva på ålderns höst. Dom är alla min i ålder, mogna, självständiga och välutbildade. Riktiga fruntimmer skulle man nog kunna säga. Men jag ska nog inte berätta så mycket mer. Kvinnor är listiga av naturen och kanske har någon redan hittat hit. Det som händer nu ger mig dock hopp. Det vore så fint att få avsluta i någon form av tvåsamhet.
Till kaffet skissar jag på vinterns arbete. Jag vill göra en fin liten bok om området jag lever i innan det är för sent. En sorts sammanfattning. Ett avslut. En av de absolut finaste böcker jag sett är Gerry Johanssons Sverige. Fantastisk. Väldigt lågmäld i sitt anslag. Nästan lite tråkig. Svartvita kvadratiska fotografier. Med en bild per uppslag utstrålar den ett stort lugn. Ett lugn med en viss försynt humor i bakgrunden. Ljuvlig är den på min ära. En sådan vill jag göra med mitt närområde som kuliss. Svartvit. Kvadrater. Bara bild. Sedan ska boken om sommaren som gick färdigställas. Jag skriver fortfarande texter och har kanske inte riktigt hittat tonen än. Jag blir så lätt lite högtravande och dramatisk när jag skriver men den här gången ska det vara mer luftig och lätt. Den handlar om en nyfunnen lycka och du ska känna lukten av den i orden tänker jag. Precis som den oranga fjärilen vid utedasset i juli. Precis så lätt och piggt ska den kännas. Panoramabilderna blir finfina i lay-flatformatet. Det kommer att bli en liten pärla om jag får till det. Den första boken lärde mig hur viktigt helheten är för att det ska kännas rätt. En bok är inte separata sidor, bilder, bokstäver och ett omslag, den är ett ett. Den ska kännas genomarbetad och sammanhållen så det får gärna ta lite tid den här gången.
Annars rullar det på. Jag är en man som har allt som man rimligtvis kan begära.
Ett litet troll beskrev det så fint så fint.
Jag var i Spanien här för leden och vid ett tillfälle satt det en nöjd liten treårig lintott mitt emot mig vid bordet. Hon mumsade på en stor toast och betraktade Gibraltarklippans apor som busade utanför fönstret. Plötsligt så sa hon högt
-Klister, det här är mitt bästa liv.
Sedan fortsatte hon sitt tuggande.
Mitt bästa liv
Ja, kanske
Vandra i solen mest hela tiden. Vandra och tänka på alla fina kvinnor som finns där ute i den vackraste av världar.
Mitt bästa liv

Gerry Johansson. Sverige