Söndags P.S

Några rader efter en välförtjänt dusch.

En polare skriver till mig och menar att det desillusionerade och uppgivna skulle kunna vara en bas att stå på. Att likt Charles Bukowski vältra sig i fylla och svärta. Att skildra åldrandets galenskap genom att leva ut den till ett hundra procent.

Nej tack, jag gick en stund på den stigen för många år sedan och där finns inget att hämta förutom en otrolig tröstlöshet och ett upprepande och en monotoni utan dess like.

Sanningen finns där ute på berget. I den dunkade i tinningen, i sältan från pannans svett. I den fysiska ansträngningen, mellan dina malande andetag, finns den mentala avslappningen som ger dig svaren.

Jag vill äta söndagslunch med mina barn. Jag vill samtala om ditt och datt runt köksbordet i Leksand. Jag vill åka med DN-tåget till Venedig, jag vill läsa Stockholmsoperans höstprogram och veta att jag kommer att vara där när det händer. Jag vill skapa en annons på Mötesplatsen för att se om det möjligtvis finns någon liten kvinna där ute som inte suktar efter flärd och rikedom, någon som kan se kärlek i att leva litet och söka stimulans i kulturen. Jag vill sköta ett grönsaksland, plantera träd och ta långa promenader i höstkylan med min vackra, vakna kvinna och våran fina hund.

Jag vet egentligen precis vad jag vill.