Gogh

“Du har gjort ett fyrtiotal filmer sedan du började på åttiotalet, du jobbat med Oliver Stone, David Lynch, Lars von Trier, Wes Anderson… Är du nöjd med din position i filmvärlden”

Frågan ställs till skådespelaren Willem Dafoe som nu har gestaltat konstnären Vincent van Gogh på film. Du som är över fyrtio och nu tänker att, aha den måste man klart se, kan redan nu lägga dom tankarna på hyllan. Något ljushuvud kom på att en handhållen dogmakamera alla danskt nittiotal skulle ge närhet och närvaro men det slutar med svår hjärnstress efter en stund av skakningar och att du helt glömmer bort vad filmen handlar om i dina desperata försök att hitta migränmedicinen.

Det är Willems svar som intresserar. Det kan på ett sätt förklara varför jag återigen tänker ta ta bild och skriva text. Förklara varför du läser detta.

“Jag hatar ordet nöjd, det är för bekvämt. Just nu får jag ganska många intressanta roller som gör att jag kan behålla känslan av att varje film är den första. Det är på det sättet man kan behålla känslan av att alltid vara på väg någonstans. Men det får inte finnas någon slags målgång. Då dör man, och jag vill inte dö än”

Inte jag heller

Välkommen tillbaks